Vattenkraft och renar går ihop

Förra våren var konstig, konstaterar Jon-Mikko Länta, ordförande för Jåhkågaska sameby. Först kom töväder redan i februari, när det brukar vara 20 grader kallt och lössnö. När det sedan frös på kom inte renarna åt renlaven under snön utan började spontant ströva uppåt fjället mot sommarvistet där de dräktiga vajorna föder sina kalvar i maj.

– Det var som att hälla ut en påse stenkulor på golvet – på några dagar var renarna spridda över många mil, och på grund av skaren gick det inte att följa spåren i snön, så det blev en väldig oreda framöver med renar på ”fel” ställen, säger Jon-Mikko Länta.

Det finns fem samebyar i Jokkmokks kommun. Sirges, med 400 medlemmar, är störst och Jakob Nygård som är ordförande där har ett akut problem den här dagen i april. En del av renarna har hamnat på fel sida Lule älv och tar sig inte över själva eftersom kraftverksområdena är inhägnade.

– Enda stället renarna kan komma över numer är torrfåran i Porjus. Vi ska försöka i natt att driva dem med helikopter. Hur många det är vet vi inte, de är spridda i skogen över hela berget, säger han.

Sirges sameby är Sveriges största med områden som sträcker sig från Bottenviken till norska gränsen. Vår och höst flyttas renarna de upp mot 40 milen mellan vinterbetena i skogarna till sommarbetet i fjällområdet. Ordföranden Jakob Nygård visar området på kartan.

Helikopterinsatsen har Vattenfall bidragit med pengar till, ett sätt att kompensera för att de gamla överfarterna skurits av. I andra fall kan Vattenfall underlätta för renarna att ta sig över genom att fylla på med och packa snö i den gamla flodbotten.

Bygger relationer

Jokkmokks kommun har 5 000 invånare men mångdubbelt fler renar. Bara inom Jåhkågaska och Sirges samebyar finns uppåt 20 000. Renen är helt central i den traditionella samekulturen och här har renskötsel bedrivits i hundratals och kanske tusentals år. Samerna har rätt att använda marken men äger den inte, och det senaste seklet har vad som länge ansågs värdelöst och obrukbart blivit en guldgruva för staten och industrin med sina naturresurser. Skogsbruk, gruvdrift och elproduktion har därför trängt ihop samerna på allt mer fragmenterade områden som gör renskötseln svårare.

Vattenfall har elva vattenkraftverk i kommunen, bland annat Porjus och Harsprånget. Tillsammans producerar de 12 miljarder kWh el per år. När de började byggas för hundra år sedan var samhällets behov det centrala. Samerna kompenserades förstås på olika sätt, men i efterhand tycker många att betesmarkerna såldes ut för billigt. Särskilt bland de äldre finns såren kvar. De senaste åren har dock Vattenfall gjort stora ansträngningar att förbättra relationerna och när nya generationer tar över, både i samebyarnas styrelser och hos företagen, ökar förutsättningarna att lämna det gamla bakom sig.

– Jag upplever att vi har bra en relation med Vattenfalls lokala chefer idag. Vi har regelbunden kontakt då vi diskuterar gemensamma problem och lösningar, till exempel när isarna blir så dåliga att vi inte kan ta oss över på grund av hur kraftverken körs. I Seitevare-dammen varierar vattennivån så mycket att det inte går att ha båtarna kvar i sjön. Där byggde Vattenfall en ramp så vi kan dra upp båtarna istället, säger Jon-Mikko Länta.

Men det är ansträngande att ständigt kriga för rätten till mark och vatten, och gruvjobben i Gällivare ger bättre betalt än renskötsel, så många yngre söker sig dit. Som ett sätt att stötta verksamheten lägger ­Vattenfall därför ut vissa arbeten på samebyarna. Vid Seitevare-dammen har Vattenfall till exempel ansvar för underhållet av vissa stängselanläggningar som ska underlätta att hålla ihop renhjorden när den flyttas vår och höst. Det uppdraget utförs nu av Jåkhågaska sameby.

– Stängslen är till bra hjälp när renarna ska flyttas och inkomsten från jobbet är ett viktigt komplement. Det har gjort att fler yngre har vågat börja med renskötsel hos oss, så vi är lyckligt lottade på så vis, säger Jon-Mikko Länta.

Jon-Mikko Länta är ordförande i Jåhkågaska sameby.

Vattenkraften ger utveckling

Vattenkraften har lång relation med samerna och arbetar på olika sätt för ett bra samarbete. Richard Holmgren, miljöchef på BU Hydro berättar att möten mellan ledningen för BU Hydro och samebyarna sker flera gånger om året och däremellan har parterna löpande kontakt om olika ärenden, som spill från dammar, renar som hamnat fel med mera.

– På så sätt har vi under åren byggt ett ömsesidigt förtroende. Generationsväxlingen har också hjälpt till så att vi nu kan titta mer framåt än bakåt, säger han.

Varje år betalar Vattenfall en avgift för vattenkraften till länsstyrelsen. För Lule älv handlar det om 45 miljoner kronor per år. Dessa så kallade bygdemedel ska användas till att åtgärda skador som vattenregleringen orsakar, till exempel erosion, och för att utveckla näringslivet i trakten. Tio procent av bygdemedlen är öronmärkta för renskötseln.

– Bygdemedlen kräver egen finansiering på upp till 75 procent, så för att samebyarna ska kunna använda pengarna går vi ibland in med bidrag. Vi anlitar också same­byarna för vissa arbeten som stängselreparation eller för att rensa regleringsmagasinens stränder från stubbar och annat. Vi sponsrar även samemuseet Ajtte i Jokkmokk med 10 miljoner kronor per år. Genom att visa att vi har en ödmjuk och respektfull inställning till samernas behov hoppas vi skapa bättre acceptans för Vattenfalls hela verksamhet, säger Richard Holmgren.

Bra läge för vind

Renbetesområdena har även flera bra vindkraftslägen. Så när vindkraften byggs ut i Sverige påverkas rennäringen, både under byggtiden och genom transportvägar och kraftledningsgator som skär av gamla renvandringsleder. Idag har Vattenfall en vindkraftpark i Stor-Rotliden i drift samt en enstaka turbin i Suorva. Ytterligare sex vindparker projekteras i området.

– Vindkraftetablering är en svår och känslig fråga var det än är. När det gäller rennäringen har vi en särskild policy som bland annat omfattar separata samråd med just den intressegruppen. Det är viktigt med en dialog kring utformningen av projekten och hur vi kan ta hänsyn, men vi avbryter inte en projektering för att rennäringen är emot. Kan vi inte komma överens låter vi tillståndsprövningen avgöra fallet. Det leder ibland till inskränkningar i projektet, till exempel i antal turbiner, säger Eva Vitell, ansvarig för vindkraftprojekten i Sverige.

Vindkraftparken Stor-Rotliden med 40 turbiner ligger i Vilhelmina Norra samebyområde. Enligt ­Ingemar Forsgren, som är driftansvarig, är relationen med samebyn bra.

– Vi har ett möte med samebyn varje höst där vi går igenom planerna för det kommande året, till exempel våra reparationsprojekt, och stämmer av med rennäringens planering för när renarna ska flyttas. Därutöver har vi bara kontakt vid behov. Vi har till exempel en rutin att varna när det är kraftig isbildning och inte lämpligt att vistas i området, säger han.

Vintermat: Under vintern är renlaven basföda för renarna.

Fakta om samer

Renskötsel
I Sverige finns runt 30 000 samer och drygt 4 600 renskötselföretag. Företaget omfattar i allmänhet hela familjen.

Sameby
En sameby är en gemenskap med hävdvunnen rätt att använda ett visst område för sin rennäring. Bara den som är medlem i en sameby har rätt att idka renskötsel.

300 ord för snö
Innuiterna på Grönland sägs ha 20 ord för snö. Samerna har 300. Snöförhållandena är avgörande för samerna: snöns egenskaper påverkar om renen kan få tag i bete och ta sig fram, vilket skidföre det är och så vidare. Därför behöver samerna exakt kunna beskriva snöns egenskaper.