Asta Kask: Ringhals brinner

– Ska man vara krass: så länge den fungerar är kärnkraften trots allt den renaste energin vi har, säger sångaren Micke Blomqvist.

I Töreboda på 1980-talet var man, som Micke Blomqvist uttrycker det, ”för långt bort från allt för att kunna påverka något”. Genom Töreboda gick inga protestmarscher, och om media omnämnde orten var det som en pittoresk hållplats längs Göta kanal.

I ledan och frustrationen föddes punkbandet Asta Kask, och låten som varken musik-Sverige eller Ringhals tillåts glömma.

– Vi hade just fått kontrakt för att spela in en EP. Det var en ganska stor grej att gå in i studio på den tiden och vi hade alla låtar klara, men på väg till studion satt jag och plinkade hemma i pojkrummet och kom på den här låten, säger Micke Blomqvist.

Högt tonläge

Folkomröstningen var just avslutad, tonläget kring kärnkraften högt. Inte minst i punkvärlden där både Ebba Grön och KSMB släppte arga låtar på atomtemat. Med attack i riffen, en slagkraftig refräng och samhällsaktuell text anade Micke Blomqvist att han också hade en hit.

– Jag var inte själv aktivt engagerad eller gick i några demonstrationståg. Men det ingick i punkgenren att vara anti kärnkraft. I den åldern ser man inte världen i svart och vitt. Man ser den i svart. Vi var livrädda för kärnkraft, säger Micke Blomqvist.

– Men att det blev just Ringhals handlar bara om att namnet låg bäst i munnen. Det blir för knöligt att vråla Barsebäck i en snabb punklåt, hahaha.

Det givna extranumret

När Asta Kask började spelade låten live var responsen enorm. Resten är punkhistoria.

– Fortfarande 37 år senare är det omöjligt för oss att spela nånstans utan att avsluta med ”Ringhals brinner”. Och publiken blir fortfarande lika galen, säger Micke Blomqvist, nu 54 år och snickare.

Med tiden har upphovsmannen utvecklat ett hatkärleksförhållande till Ringhalslåten. På ett sätt dödstrött på den efter att ha sjungit den så många gånger att han ”kan vakna mitt i natten och rabbla texten på en sekund”. På ett annat sätt häpen över låtens livskraft.

– Vi har spelat i Japan och haft femtio japanska punkare framme vid scen som vrålar ”Ringhals brinner”. Ett amerikanskt punkband har gjort en cover på den. Fan, att vi ens står på scen efter så här många år kan vi väl till viss del tacka den låten för, säger han.

2018 är Asta Kask lite äldre, något mindre arga. Men punkandan lever, bandet är på turné och släpper inom kort en ny skiva. I februari spelar de på Pustervik i Göteborg och avslutningslåten är given: en ödesmättad punksaga om bländande ljus och människor som brinner vid ett visst kärnkraftverk.

Du vet att Ringhals investerar miljardbelopp i säkerhetsåtgärder, och mest består av betong som inte kan brinna?

– Haha, det stämmer säkert! Men det som oroar mig idag är inte tekniken utan den mänskliga faktorn. Historien visar att vi människor inte ska hantera saker som potentiellt är farliga. Sen kan man rent krasst konstatera att så länge den fungerar är kärnkraft trots allt den renaste energin vi har.