Nu stänger neutronfabriken för gott

Landsvägen som går genom det vackra sörmländska skogslandskapet slutar vid Studsviks anläggning. Efter säkerhetskontrollen är det inte svårt att gissa sig till temat för gatunamnen: Atomvägen, Reaktorvägen, Uranvägen, Isotopvägen, Gammavägen.

Roland Caftemo har varit med länge. Han började redan 1978 med Studsviks två forskningsreaktorer: R2 och den frihängande R2-0 som hängde ner i reaktorbassängen från en traversbrygga.

Idag arbetar han med avvecklingen av anläggningen som projektingenjör på Svafo, ett företag som ägs av bolagen bakom Forsmark, Ringhals och Oskarshamns kärnkraftverk och som har i uppgift att avveckla kärntekniska anläggningar. Där ansvarar han för samordningen med entreprenören Areva som utför den fysiska avvecklingen av Studsviksreaktorerna.

Kontrollrum i original

När Roland Caftemo visar runt i reaktorhallen är kärnbränslet sedan länge avlägsnat.

R2-0-reaktorns ramverk ligger itusågat på golvet och längst upp vid bassängkanten arbetar fyra personer med något som ser ut som gigantiska fiskespön nere i vattnet. Spöna är upp till 9 meter långa för att nå ner till botten och i änden sitter verktyg som behövs för att uträtta arbetet: tänger, krokar, fasta nycklar, mutterdragare eller insexnycklar. De flesta är specialgjorda i anläggningen.

Att gå in i det numera obemannade kontrollrummet är som att göra en tidsresa till 1960-talet.

– Färgen är riktig Asea-grön och en hel del av instrumenten är i original, säger Roland Caftemo och pekar på reglagen till de sex styrstavarna.

Neutronproduktion

I en kärnreaktor utvinns energi genom klyvning av atomkärnor, så kallad fission. Under processen klyvs uranatomkärnor med hjälp av neutroner som kolliderar med atomerna. När en atomkärna klyvs frigörs en mängd värmeenergi samt två eller tre nya neutroner som kan klyva nya atomkärnor i en kedjereaktion.

I ett kraftproducerande kärnkraftverk tas värmeenergin tillvara för att producera el med hjälp av ångtubiner.

Men Studsviksreaktorernas syfte var aldrig att producera el utan snarare att producera så många neutroner som möjligt, bland annat för de neutronspridningsmätningar som forskare från Uppsala universitets neutronforskningslaboratorium utförde.

Tung uppgift

Själva avvecklingen, eller den fysiska segmenteringen av Studsviksreaktorerna, inleddes i mars 2015. Svafo hade då redan fem år tidigare tagit över det kärntekniska tillståndet för anläggningen.

– Det största orosmomentet under den här första etappen var att få loss de två stödbenen till reaktortanken. De vägde 1 200 kilo styck och det tog flera veckor att få loss dem. Annars var det själva avfallshanteringen som tog mycket tid och kraft att arbeta fram. Det viktigaste har hela tiden varit säkerheten, punkt slut, säger Roland Caftemo.

Lager på lager

Svafo har utvecklat ett hanteringssystem speciellt för Studsvik där det radioaktiva avfallet läggs i kassetter tillverkade i rostfritt stål. Kassetterna är cirka 80 centimeter på bredden, höjden och längden och väger ungefär 230 kilo styck.

Stålbehållarna läggs i kokiller – en sorts betonglåda med lock – som i sin tur placeras i en 15 ton tung strålskyddsanordning innan de transporteras till mellanlagret i ett bergrum på Studsviksområdet.

– Innan delarna läggs i kassetterna sågas de sönder, mäts, vägs och märks. Det är mycket viktigt att kunna spåra vilka delar som ligger i vilken kassett, förklarar Roland Caftemo.

Nästa fas inleds i år

Svafo räknar med att så småningom slutförvara 23 kassetter med reaktordelar från Studsvik när det svenska slutförvaret i Forsmark blir klart. Förvånansvärt få kan tyckas.

– Många av delarna var inte alls så aktiva som vi trodde när vi började med avvecklingen.

Etapp två i avvecklingsprocessen av Studsviksreaktorerna kommer att inledas 2016. Då ska bassängen demonteras.

Avvecklingen beräknas vara helt avslutad 2019. En ansökan om friklassning kommer då att lämnas in till Strålsäkerhetsmyndigheten och när den blir beviljad kan byggnaderna rivas. Friklassning innebär att ett objekt undantas från fortsatt reglering ur strålsäkerhetssynpunkt. En förutsättning är att innehållet av radioaktiva ämnen är så lågt att det kan ses som oskadligt.

Samtidigt som avvecklingen avslutas kommer Roland Caftemo att gå i pension.

– Jag vill att begravningen av den här anläggningen ska vara värdig. Det känns skönt att kunna vara kvar och medverka i den processen.

Studsvik bara en i raden

Inom bara några år kommer avvecklingen av fyra av Vattenfalls kommersiella reaktorer – två i Sverige och två i Tyskland – att inledas.

Men först på tur står Ågestaverket, Sveriges första kommersiella kärnkraftsanläggning strax söder om Stockholm och som ägs av Vattenfall. Mellan 1964 och 1974 producerade Ågesta fjärrvärme och el till centrala Farsta i södra Stockholm. Efter stängningen har allt bränsle och tungt vatten avlägsnats och det som återstår är låg- och medelaktivt rivningsavfall.

Den praktiska rivningen av Ågesta beräknas inledas 2020 under Svafos ledning. Samma år tas Ringhals 1 ur drift medan elproduktionen vid Ringhals 2 upphör 2019.

Kjell Westerberg, projektchef på Svafo och ansvarig för de svenska avvecklingsprojekten inom Vattenfall, förklarar att Studsviksreaktorerna kommer att tjäna som ett viktigt exempel inför kommande projekt

– Alla moment som finns i rivningen av kommersiella reaktorer finns även i Studsvik så vi ser det som ett pilotprojekt och en viktig förberedelse.

Affärsenhet för avveckling

Vattenfall har skapat en affärsenhet – Business Unit Nuclear Decommissioning – som ansvarar för avveckling och nedmontering av koncernens svenska och tyska kärntekniska anläggningar. Affärsenheten ska planera projekten, göra kostnadsberäkningar och riva anläggningarna.

– Svafo utgör stommen i den svenska delen av affärsenheten. I Tyskland finns det en organisation på plats för att planera för avvecklingen av kärnkraftverken i Krümmel och Brunsbüttel, säger Kjell Westerberg.

Viktig kompetens

Kompetensutveckling är ett ord som Kjell Westerberg återkommer ofta till under intervjun om framtida avvecklingsprojekt.

– Det finns mycket kompetens ute på anläggningarna och vi måste säkerställa att den tas tillvara och utvecklas. Vi kommer exempelvis tillsammans med Ringhals se över det kommande kompetensbehovet och det kommer även att finnas möjligheter för Ringhalspersonal att komma hit för att studera och även medverka i arbetet i Studsvik.

Svafo samarbetar nu nära med projekt Sture (Säker och Trygg Utfasning av Reaktor 1 och 2) på Ringhals i planeringen inför en avveckling av reaktorerna.

– Målsättningen är att lyckas få alla tillstånd enligt miljö- och kärntekniklagen för avveckling klara när avställningsdriften avslutas, vilket bör vara efter ett och ett halvt år efter att reaktorerna tas ur drift, säger Kjell Westerberg.

Effektivt jobb

Under kommande decennier kommer avveckling av kärnkraftsreaktorer att vara ett aktuellt kunskapsområde i Sverige och Tyskland.

– Det är ett spännande och mycket mångfacetterat område. Mycket av kompetensen finns redan men vi måste säkerställa att den utvecklas, både hos oss själva och hos våra entreprenörer. Det finns stora säkerhetsmässiga fördelar med detta och dessutom mycket pengar att spara på att jobba effektivt. Givetvis så kommer säkerheten alltid i första hand.

Studsvik

På 1950-talet började statliga AB Atomenergi planera för två reaktorer i Studsvik som en del av det svenska kärnteknikprogrammet. R2 och R2-0 togs i drift i maj 1960.

Studsviksreaktorerna hade fyra huvudsakliga användningsområden: bestrålning och tester av kärnbränsle, bestrålning av material för modifiering av egenskaper eller undersökning av effekter av bestrålning, tillverkning av medicinska och industriella radioaktiva isotoper samt att producera neutroner för spridningsmätningar. 

Studsvik

AB Svafo

Svafo är ett icke vinstdrivande företag som har till uppgift att avveckla kärnkraftverk, ta hand om kärnavfall från tidigare forsknings- och utvecklingsverksamhet och mellanlagra uppkommet avvecklingsavfall fram till dess att frågan om slutförvaring är löst.

Svafo ägs av kraftbolagen Forsmarks Kraftgrupp AB, Ringhals AB och OKG AB. Verksamheten finansieras i enlighet med Studsvikslagen. Enligt den ska de kärnkraftproducerande företagen i Sverige fram till 2017 betala en särskild avgift för att finansiera avvecklingen av forskningsreaktorerna i Studsvik och vissa andra kostnader för det tidiga svenska kärnkraftsprogrammet.

Svafo