En synnerligen god idé låg bakom 1960-talsupplägget med indunstaren och silorna för den kärntekniska verksamheten på Studsvik; för delar av den kärntekniska anläggningen samt vid haveri av forskningsreaktor R2 skulle möjligheten finnas att pumpa radioaktiva vätskor till indunstaren där de skulle förångas så att en betydligt mindre och torrare mängd avfall skulle kunna placeras i de intilliggande underjordiska silorna.
Allt i slutna system för att undvika spridning av radioaktivitet. Dock kom indunstaren aldrig att användas, men när indunstaren testkördes gjordes det med uranylnitratlösning vilket innebar att den blev radiologiskt kontaminerad. Istället kördes mellan 1965-1985 vissa typer av radioaktiva vätskor på lastbil till silorna där de därefter låg i tryggt förvar.
Indunstaren gjordes ren från radioaktivitet och friklassades 2010 och sedan var dags för silorna. 10 meter djupa, 6 meter i diameter och fyllda med radioaktivt slam. Slammet hade stelnat så först löstes det upp med en särskild vätska.
– Sedan var det på med Muroroadräkt och annan utrustning och börja flytta över slammet till betongkokiller och övrigt material såsom syrafast tegel, betong med mera lades i cirka 1 200 fat som det förvaras i innan de ska behandlas inför slutförvar. Det är enormt påfrestande att jobba i tung skyddsutrustning och med strikta riktlinjer kring hur materialet ska hanteras men syftet var ju att ge vårt material ett säkert slut så det var absolut värt det, säger Peter Stocker, delprojektledare för friklassning av silo.
Allt radioaktivt material togs bort och silorna friklassades 2015. Nu rivs det konventionella byggnadsmaterialet från både indunstaren och silorna. För att återställa marknivån används krossad betong och tegel från byggnaderna, men materialet räcker inte för att fylla de djupa hålen. Lösningen hittades på nära håll eftersom ett grannföretag på Studsvik har sprängt och grävt ut mark för att bygga en ny anläggning, och Svafo kunde köpa fyllnadsmaterial från dem. Därmed behöver inget nytt material tillverkas och transporterna minimeras.
– Ursprungsidén med indunstaren och silorna infriades bara till hälften men slutet är i alla fall synnerligen gott. Det radioaktiva materialet är i säkert förvar, målet om att återvinna minst 85 procent av vårt material uppfylldes med råge och att vi fick köpa grannens material gav ytterligare miljövinster. Till ett bra pris också, eftersom de hade varit tvungna att frakta bort massorna om inte vi hade köpt dem, säger Fredrik Wenström, projektledare för rivningen.
Se även
Vattenfall sätter ny standard inom biologisk mångfald och naturskydd
Med lanseringen av Biodiversity Transition Plan 2030 fortsätter Vattenfall sitt tydliga och långsiktiga åtagande i arbetet med att införliva biologisk mångfald i sin verksamhet – och därigen...
Här testas framtidens nära noll-cement
Cement står idag för 8 procent av världens koldioxidutsläpp – men om man ser till forskningen och de framsteg som görs i branschen är detta på väg att vända.
Enorm ullfilt ska skydda smältande svensk glaciär
Utanför Björkliden ligger Sveriges minsta glaciär, Ekmanglaciären. Den som så många andra riskerar att smälta bort.