Kärnkraftshjälten Robertsforsbehållaren är omhändertagen

Robertsforsbehållaren skapas…

Högaktivt kärnavfall ska kunna tas om hand på ett säkert sätt, det ställde regeringen 1976 som villkor för att nya kärnkraftverk skulle få tas i drift i Sverige. Kärnkraftsindustrin startade därför flera projekt för att ta fram metoder för detta, och mest framgångsrika var ASEA som 1978 kunde presentera Robertsforsbehållaren. Bestrålat bränsle från Oskarshamn 1 transporterades till de heta cellerna i Studsvik där bränslet placerades i en keramisk behållare. I ASEAs högtryckslaboratorium i Robertsfors i Västerbotten utsattes behållaren för högt tryck och hög temperatur vilket gjorde att de smälte ihop till en enhet, utan porer, fogar eller skarvar. Behållaren placerades i ett hölje av stål som även det utsattes för högt tryck och hög temperatur – och med detta ansågs man ha löst problemet med omhändertagande av bränsle.

I november 1978 placerades behållaren i ytterligare ett skydd och transporterades till ett bergrum på Studsvik, där den har förvarats sedan dess. Senare kom mer specificerade krav på hur använt kärnbränsle ska mellanlagras i CLAB och därefter slutförvaras i SFL. Robertsforsbehållaren möter inte de kraven men den la en del av grunden för nuvarande metoder och inte minst för bildandet av SKB som sedan decennier står för säkert omhändertagande av använt kärnbränsle och andra radioaktiva material.

Behållaren på plats i laboratoriet i Robertsfors / Robertsforsbehållaren alla delar. Bild från SKI.

…och tas om hand

För att bränslet ska få förvaras i CLAB måste det tas ut ur behållaren, och övrigt radioaktivt material måste packas i godkända emballage inför fortsatt lagring. Eftersom Robertsforsbehållaren är ett unikt objekt var det inte självklart hur detta skulle gå till. Svafo som projektleder arbetet transporterade upp den 5,3 ton tunga behållaren i transportskyddet* från bergrummet och avlägsnade därefter stålhöljet och det transportskydd som fixerar den cylindriska behållaren. I samarbete med Studsvik Nuclear kontrollmättes radioaktivitetsnivåerna. Sedan var det dags för den stora frågan: hur skulle man få ut bränslet på bästa sätt?

– Det klurigaste var hur vi skulle såga för att komma så nära bränslesegmentet som möjligt för att underlätta att få ut det, men samtidigt hålla en god säkerhetsmarginal för att inte träffa bränslet vilket sprider kontamination, säger projektledaren Peter Molin.

Robertsforsbehållaren förbereds för segmentering. Foto: Fredrik Ekenborg.

Arbetet med att segmentera behållaren genomfördes i en vattenfylld pool hos Studsvik Nuclear som specialtillverkat sågutrustning för Robertsforsbehållarens unika mått och egenskaper. Nästa stopp var de heta cellerna på Studsvik där bränslet placerades i en så kallad ML-hylsa som är en godkänd förpackning för mellanlagring i CLAB.

– Robertsforsbehållaren är en kändis i den svenska kärnkraftshistorien, och spelade viktig roll i att vi fick lov att bygga vidare på kärnkraften så det är klart att vi är extra stolta över att ha gett den ett säkert omhändertagande, säger Peter Molin.

– Det var under ASEAs ledning som Robertsforsbehållaren skapades men utan samarbete i branschen hade det inte funkat. Samma sak var det nu när vi tog hand om den, det var samarbetet med andra bolag både här på Studsvik och i andra delar av branschen som gjorde arbetet framgångsrikt, säger Svafos vd Anna Wikmark. 

Arbetet fortsätter nu med att ta hand om sekundäravfallet.

Robertsforsbehållaren i segmenteringsbassängen. Foto: Fredrik Ekenborg.

*Robertsforsbehållaren inklusive det yttre transportskyddet vägde 5,3 ton och de yttre dimensionerna var 2676 x 776 x 776 mm.