Reuter-kraftverket
Nyhet

Viktig del av Berlins energihistoria pensioneras

Efter 50 år ska enhet C vid kraftvärmeverket Reuter nu tas ur drift. Anläggningen har försett Berlin med el och värme under såväl krig som fred. Nu blir den också ett viktigt bidrag till stadens utfasning av kol.

När Reuter C togs i drift den 1 december 1969 hade anläggningen en installerad kapacitet på 132 MW el och 169 MW värme, och blev då Berlins största kraftvärmeverk. I hela fem årtionden har anläggningen spelat en viktig roll för att trygga värme- och elförsörjningen i västra Berlin.

Reuter-kraftverkets uppdrag under kolets era har visserligen upphört, men anläggningen kommer ändå att ha stor betydelse för Vattenfalls plan för att fasa ut kolanvändningen i Berlin fram till 2030, och flera idéer för att vidareutveckla verket är på gång eller håller redan på att testas på platsen. Vattenfall Wärme Berlin investerar nästan 100 miljoner euro i projektet med att byta ut stenkolsenheten Reuter C.

Vattenfall driftsatte nyligen Europas största eldrivna värmepanna som ligger på Reuter West-området. Kraftvärmesystemet ska producera och lagra värme från överskottsel från förnybara energikällor och är en viktig del av Berlins energiomställning i och med att systemet gör det möjligt att ta Reuter C-enheten ur drift.

Vattenfall och det svenska företaget SaltX Technology testar också i vilken utsträckning förnybar el från vind och sol går att lagra i salt i form av värme.

Allt började för 90 år sedan vid floden Spree

C-enheten invigdes 1969, men man började faktiskt producera energi på Reuter-anläggningen redan 40 år dessförinnan.

The West Power Plant – with a total capacity of 185 MW – went online at the first expansion stage in 1930.jpg

West-kraftverket – med en total kapacitet på 185 MW – anslöts till elnätet under den första byggfasen 1930.

Det var Berlins kommun och Bewag (Det tidigare kommunala energibolaget) som tillsammans ville trygga Berlins elförsörjning på lång sikt genom att bygga kraftverket West (som sedan fick namnet Reuter). Bygget pågick från 1929 till 1932, och West blev då en pendang till Klingenberg-kraftverket som redan var i drift.

The machine hall in 1931, equipped by Siemens-Schuckert-Werken.jpg

Maskinhallen 1931, med utrustning från Siemens-Schuckert-Werke.

Det var Siemens-Schuckert-Werke som ritade och utrustade kraftverket.

Tekniken på West-kraftverket var den mest avancerade och effektiva som fanns att tillgå vid denna tid.

The control room in operation, December 1930.jpg

Kontrollrummet under drift, december 1930.

Kraftverket byggdes ut ytterligare mellan 1942 och 1945. 1943 gjorde man pannhuset över en tredjedel större och utnyttjade då den lediga marken närmare Spree, och man uppförde också en tredje skorsten. Pannor och turbiner installerades i nybygget.

Ockuperat och stängt av sovjetiska trupper

Ungefär 70 procent av projektet stod färdigt i början av 1945. Under andra världskrigets sista dagar intog sovjetiska trupper kraftverket och stängde det den 26 april 1945. Strax därefter började den sovjetiska armén att demontera kraftverkets huvudkomponenter.

State of the machine hall on 4 January 1949.jpg

Maskinhallen som den såg ut den 4 januari 1949.

Vid den tid då de allierade övertog befälet den 7 juni 1945 hade byggnaderna förvandlats ruiner, kraftverkets centrala delar var fullständigt ödelagda och Berlin förlorade 224 MW av sin energiförsörjning.

En ny anläggning växer fram

Den 1 oktober 1945 skickade Bewag in en ansökan till det brittiska överkommandot som vid denna tid styrde Berlin om att återuppföra kraftverket som då skulle få en kapacitet på 184 MW. Efter flera års förhandlingar utan att man lyckats komma överens gav den brittiska militärledningen den 12 april 1948 order om att kraftverket skulle byggas upp igen. Man tänkte sig att kunna ta kraftverket i drift den 1 november 1949. Vissa av de arbetsorder som utställdes var extremt brådskande.

A new plant rises from the ashes.jpg

Man inledde arbetet på byggplatsen redan en vecka efter beslutet. Det blev dags för taklagsfest på rekordtid – den 23 oktober 1948, bara fyra och en halv månad senare. Det var tänkt att man skulle börja installera byggnadens inkråm vid denna tidpunkt.

Sovjets blockad av de allierades sektorer

Men för att sätta västmakterna under press införde den sovjetiska militärledningen i Tyskland en total blockad av alla vägar, vattenvägar och järnvägar till och från de allierades tre Berlin-sektorer och kapade alla kraftledningar den 26 juni 1948. Detta ledde till en enormt känslig och ekonomiskt katastrofal nödsituation, och de tre västmakterna USA, Storbritannien och Frankrike arrangerade snabbt en omfattande luftbro för att hjälpa företag och boende i deras sektorer.

Poster calling to reduce electricity consumption during the airlift, posted in U-Bahn stations in April 1949.png

Affisch som manar till minskad elanvändning under luftbron, anslogs på tunnelbanestationer i april 1949.

Den stora luftbron

De beställda och redan betalda kraftverkskomponenterna – pannor, pannstommar, turbiner med mera – låg och väntade hos tillverkarna. Flygtransporter var det enda alternativet under rådande förhållanden. En grupp experter från Siemens-Schuckert-Werke arbetade dygnet runt med att demontera komponenterna så att de kunde transporteras med flyg, samtidigt som deras funktion inte fick påverkas.

Den amerikanske generalen Lucius Clay var befälhavare för USA:s sektor och såg till att lämpliga flygplan fanns att tillgå. Det var Clay som tog initiativ till luftbron och hade kommandot över denna enorma logistiska mardröm som drog igång den 6 april 1949. Under hela operationen transporterades 1 416 ton stål och utrustning till West-kraftverket vid 580 flygningar. Då ingick ändå inte de många ton eldfast tegel som behövdes som pannfoder, och heller inte murbruk och annat byggmaterial.

Blockaden avslutades den 12 maj 1949. På grund av det ännu dåliga materialinflödet och det pressande behovet av kraftverket fortsatte flygtransporterna ända fram till slutet av augusti 1949.

West-kraftverket tas i drift i slutet av 1949

Berlin Spring Trade Fair 1949 Head Mayor Ernst Reuter views a model of the West Power Plant.png

Berlin-mässan våren 1949: borgmästare Ernst Reuter tittar på en modell av West-kraftverket som senare bytte namn till Reuter-kraftverket.

Anläggningen togs i drift den 1 december 1949 och invigdes av Ernst Reuter, vid denna tid borgmästare och senare regerande borgmästare i Berlin.

När Ernst Reuter, som också i många år var Bewags styrelseordförande, avled den 29 september 1953 beslöt man att byta namn på West-kraftverket som nu fick namnet Reuter till hans ära.

Läs om utmaningarna med att koppla samman Berlins elnät efter murens fall

Av Vattenfalls pressavdelning press@vattenfall.com

Se även

Vattenfalls försäljning av den tyska brunkolsverksamheten 2016 uppmärksammas åter i svensk...

Nyhet
Hål i väggen, helsidesannons publicerad i DN i juli

Vattenfalls annons har tagit sig till final i DN:s Reklamcupen som avgörs i helgen.

Nyhet
Fotograf vid en havsbaserad vindkraftpark. Foto: Kate Drouet

Mediebank

Sök och ladda ned bilder.